Om konstnären Kerstin Merlin Eriksdotter Brons förtrollar. I tusentals år har människan gjutit föremål i brons, men för Kerstin tog det lång tid att hitta vägen till skulpturen och bronset. Idag säger hon:”Brons är mitt medium. Dess överlägsna egenskaper vid gjutning ger mig möjlighet att uttrycka det jag vill ha sagt. Jag trivs med lukten av smältan och känslan av lenhet och värme när jag bearbetar den gjutna figuren. Brons berör och vill bli berört. Jag älskar mitt arbete.”

photo: Emil

Att gjuta i bons är ett kostsamt och krävande hantverk. Kerstin använder sig oftast av något som kallas förlorat vax-metoden ”cire perdu” (se bilder från processen). Det är ett hårt arbete, skitigt, slitigt, varmt och väldigt tidskrävande. Det är en utmaning som hon antar med glädje. Den osäkerhet som finns i många delar av processen utgör också en viss lockelse. När gjutningen väl är klar återstår, enligt Kerstin, det mest tillfredställande momentet, ciseleringen, som lätt kan dra ut på tiden. Varje verk ställer henne inför nya krav på inlevelse, formkänsla och teknik. Kvaliteten är viktig för henne och hon accepterar ingenting som inte till fullo håller måttet i hennes ögon. I relation till komplexiteten i arbetsmomenten, tycker hon ändå det är värt den extra kostnad och tidinsats som det innebär att gjuta i brons.

En samlare som kom i kontakt med Kerstins konst för första gången sa att han kunde se, och känna, att hennes skulpturer utstrålade ”kärlek, generositet och andlighet”. Hennes energiska och livfulla personlighet smittar tydligt av sig i konsten. Kerstins ständiga nyfikenhet driver henne att pröva både sin egen förmåga och vad som är tekniskt möjligt. Hon försöker fånga dynamiken i ögonblicket, och oavsett om det är en figurativ, semiabstrakt eller abstrakt skulptur så är rytmen central. Det är som musik där konstnären är dirigenten och materialet musikerna. Med humor, elegans och djup skapar Kerstin verk som berör och berikar. Hon vill ge betraktaren en stunds vila från vardagens stress, och leda oss bortom tingen till vårt inres hemligheter och vår delaktighet med kosmos.

I Kerstins konst är det ofta betraktaren som blir upptäckt och iakttagen av något i själva konstverket och fasthållen en stund. Verket kommunicerar med iakttagaren och väcker en önskan om att återkomma och fortsätta konversationen. Kerstin menar till och med att ett konstverk inte är färdigt förrän betraktaren avslutar det utifrån sina erfarenheter.

Efter akademiska studier vid Göteborgs Universitet (juridik och astronomi) arbetade hon både inom det privata näringslivet och inom offentlig sektor. Hon upptäckte så småningom, som de flesta andra, att ett kontorsarbete inte ger utrymme för en konstnärssjäl att helt komma till sin rätt. Gradvis fann hon ”sitt sanna jag”, vilket med tiden ledde till det orubbliga beslutet om att dela tidlösa värden och tankar speglade genom konsten. Så kunde hon bäst bidra med något positivt till samhället.

Kerstin driver nu sin egen verksamhet sedan många år. Till att börja med utryckte hon sitt konstnärskap genom måleri, utbildad vid Dômens Konstskola i Göteborg, men utvidgade senare uttryckssätten till att även arbeta med mosaik, där tanken om återvinning spelade en väsentlig roll i den kreativa processen. Det blev en lek mellan konstnären och materialen. På senare tid har skulpterandet blivit det viktigaste uttryckssättet för henne. Kerstin hade uppslag, skisser och modeller för kommande skulpturala verk, men behövde finna goda lärare och personer som kunde hantverket för att få de kunskaper som var nödvändiga för att arbeta med skulptur. En händelse som haft avgörande betydelse för hennes konstnärskap är en bronskurs för skulptören och bronsgjutaren Vladimir Stoces år 2010. En kurs som totalt kom att ändra riktning på hennes konstnärskarriär till förmån för skulpterandet. Hon har senare gått i lära hos honom. Sedan 2014 ingår även stenen i Kerstins arbetsmaterial. Mycket inspirerad av skulptören Viktor Korneev, för vilken hon gick utbildning samma år. En erfarenhet som har haft stor betydelse för hennes tankar om skulptur och skulpterande. Något som gett henne mer mod i skapandet.

Kerstins långa, intressanta utveckling kan ses i hennes arbeten. Föreställ er vilken resa hon har gjort; från kontorsarbetare till metall- och stenkonstnär! Hennes passionerade sätt att arbeta och hennes förhållningssätt till materialen imponerar. Besöker du henne i gjuteriet och ser henne arbeta på en bronsskulptur, kan du rent av förnimma att något av en zen-liknade stämning infinner sig i det rustika rummet, när hon likt ett instrument utför och tolkar idéer från andra dimensioner i dessa vackra konstverk.

Hon sammanfattar själv sitt konstnärskap med författaren Richard Bachs ord:

Det är träffande att Kerstin svarar på frågan om varför hon blev konstnär med ett citat från den amerikanske författaren Richard Bach, som skrev ”Måsen” (”Jonathan Livingstone Seagull”). I boken instruerar Jonathan en ung trut att pröva sina vingar och stiga mot skyn så högt han förmår. Detta tog Kerstin till sitt hjärta. Alla är förundrade över hur mycket hon har åstadkommit på kort tid. Ja visst är det så, nu bär hennes vingar - hon kan flyga!
 

H.S. 2016